Race report Vasaloppet Öppet spår 2020

Jag roade mig med att skriva ihop min första race report (jo jag vet att Öppet spår inte är ett race egentligen, men ändå) från min debut i Vasaloppsspåret, mest för mitt eget nöjes och minnes skull men kanske det kan vara intressant för någon skidnörd eller random nyfiken person. Vad vet jag?

Vi var ett gäng på tio pers från mitt jobb som åkte ner till Mora på lördagen där vi hyrt en stor lägenhet ett stenkast från målgången. Kändes konstigt att åka från ett vintrigt Östersund ner till ett grönt Dalarna för att åka skidor. Det varma och blöta vädret var en stor snackis och det var inte ens säkert att Öppet spår skulle kunna genomföras på söndagen. Tjejvasan pågick på lördagen när vi kom ner och det var väldigt regnigt och blött i spåren så man tyckte lite synd om tjejerna.

Vi hämtade nummerlappar och strosade lite på mässan där man kan köpa allt man eventuellt behöver inför loppet som man inte redan skaffat.

På kvällen åt vi pasta innan vi vallade och rillade skidor i källaren. Det var lördagkväll med mello på tv’n men allt fokus var på morgondagen och jäklar vad spänd jag var. Bussen mot Sälen skulle gå kl 04:00 så det blev tidig läggdags. Min rumskompis somnade direkt med djupa snarkningar men jag kunde naturligtvis inte sova. Jag hade inte räknat med det heller så det var ganska lungt, men ändå frustrerande så klart. Tror jag somnade runt kl 01:00 så jag fick kanske två timmars sömn innan larmet ringde kl. 03:00. Jag klämde i mig en äggbaguette och en drickyoghurt på bussen och lyckades slumra till någon halvtimme innan vi kom till Sälen.

Stämningen på startgärdet i Berga by i Sälen var mäktig. Så mycket folk och alla hade samma mål, att ta sig till Mora på skidor. En otrolig förväntan blandat med en ganska stor portion ångest. Eller så kände i alla fall jag. Det skulle bli några minusgrader men stiga under dagen, sol och lite medvind. En fantastisk prognos med tanke på vädret dagen innan. Jag stod på start och småsnackade med min kollega Karin och någon kille som stod bredvid mig. När en minut återstod till start önskade vi varann lycka till och sen blev det tyst. Jag gick in i mig själv och försökte hitta något slags fokus. Försökte tänka: Go with the flow och njut!

Direkt vid start försökte jag bara tänka på att inte hetsa för mycket och hålla nere pulsen vilket var lättare sagt än gjort, särskilt eftersom jag stod längst fram i mitt startled (4) så jag kände mig lite som ett jagat villebråd på startgärdet. Den långa uppförsbacken gick smidigare än förväntat. Det är ju stor skillnad på Öppet spår då det inte blir samma totala trafikstockning som i Vasaloppet eftersom startleden släpps iväg med 10 minuters mellanrum. Jag tog rygg på Karin och lyckades haka på henne uppför en bra bit innan hon försvann ur sikte. Jag blev faktiskt lite förvånad när jag såg skylten som markerar Vasaloppets högsta punkt i toppen av backen. Det gick snabbare än jag räknat med. Jag klev åt sidan, hoppade ur skidorna och drog bindningarna i bakersta läget för att få högt spann med bästa glid för nu blev det finåkning på myrarna.

När jag kom ut ur den täta skogen och ut på de öppna myrarna med en djupblå himmel och solen som började stiga, alltså det var ju helt magiskt. Nu kunde jag slappna av lite och njuta. En svag vind i ryggen, solen i ansiktet och det enda man hörde var stavtagen i snön och flåsandet från alla runt omkring. Mäktig känsla! Jag bara log och fick nästan en liten tår i ögat.

Leendet byttes dock plötsligt till ren skräck när jag i en liten utförslöpa genom en skogsdunge såg tre åkare precis framför mig dråsa på arslet en efter en som dominobrickor och jag blev tvungen att i panik styra rakt ut i terrängen och slänga mig på rumpan för att inte ramma dom. Jag reste mig fort och konstaterade att skidor och stavar var hela men att jag stukat till tummen lite. Skitsamma, inte tid att känna efter. Jag skidade vidare och kom in i ett skönt flow igen. På flera sträckor här var spåren helt obefintliga och istället åkte man på stenhård blankis över sjöar och myrar. Jag körde om många fram till första vätskekontrollen Smågan (80 km kvar).

Jag hade bestämt mig innan att vara disciplinerad med intaget av energi. När jag körde Åsarna Ski Marathon ett par veckor innan hade jag dålig koll på detta och fick känna på hur det är att få soppatorsk. Inte kul alls! Man tappar all ork, blir irriterad och uppgiven. För att undvika ”väggen” hade jag laddat midjeväskan med gels, liquids, Dextrosol med magnesium, en bar och egen sportdryck som jag blandat dubbelt så stark som anvisningen. I Smågan tog jag min första gel, två dextrosol och sköljde ner med två muggar sportdryck innan jag pinnade vidare.

Sen blev det fin åkning med mycket utför via Mångsbodarna (66 km kvar) ner till dalen i Tännäng där jag på förhand hade tänkt flytta fram bindningarna för att få bättre fäste uppför den sega backen mot Risberg men jag struntade i det då jag tyckte fästet bet bra ändå med mina skins-skidor. Här började jag bli nervös inför den klassiska backen känd från youtube där folk faller som plockepinn. Stor lättnad när jag tog mig ner helskinnad och stående mot Risbergskontrollen (56 km kvar) där jag moffade i mig energi. Sen blev det mycket upp och ner och jag kände plötsligt  irritationen komma, ”vafan en backe till, lägg av!?” Dags att stanna till och stoppa i mig energi. Direkt kom krafterna tillbaka så det var bara att gneta på.

När jag passerade 45 km (halvvägs) blev det ett spontant litet ”tjohoo halvvägs!” bland åkarna jag just då hade runt mig. Efter Evertsberg (43 km kvar) var det mycket utför, försökte bara stå på benen och krypa ihop i fartställning så mycket jag kunde men ofta var det plogrännor i isiga backar där det bara var att lägga sig i kön och ploga ner och ibland veja för folk som ramlade framför mig. Lite mera klättring igen och till slut Oxbergskontrollen (28 km kvar) där jag plötsligt hörde en bekant stämma i publiken utbrista ”Björne Hahahaha! Vilar du eller?!” Det var min gamle polare Johan Hedberg och hans Mia som hejade på Johans brorsa men tydligen hade lite koll på mig också. Vi växlade några ord och det var ganska skönt att få nån extra minuts vila innan jag drog vidare mot Hökberg.

Tre mil kvar och här började det bli segt. Jag stannade i en backe och tryckte i mig energi igen men nu började jag bli rejält konstig i magen av all sockersörja jag ätit hela dagen. Jag började dessutom få lite ont i triceps av flera timmars stakande men försökte ignorera det. I Hökberg (19 km kvar) tog jag en buljong för att få i mig salt och försöka lugna magen lite. Det var otroligt gott! Stärkt av buljongen drog jag vidare. Tog ändå sportdryck och en liquid i Stadiums kontroll vid slalombacken i Gopshus. Körde igenom Volvospåret där jag drog på ett litet leende för kameran och köttade vidare mot sista kontrollen Eldris (9 km kvar) där jag bara tog en snabb vatten och drog igenom utan att stanna. Inte långt till mål så nu ville jag bara köra på.

Den sista milen var som sirap. Varje km kändes som en mil. Dåliga slaskiga spår, ont i musklerna och riktigt trött men jag var i en bubbla. Jag tittade på klockan för första gången och insåg att jag skulle kunna klara en tid under sju timmar om jag pinnade på ordentligt på slutet. Till slut dök kyrktornet i Mora upp och man kunde ana speakern från målområdet. Vid campingen tittade jag på klockan igen och insåg besviket att jag inte skulle klara sub 7 och slog av lite på takten. Men i nästa sekund insåg jag att jag ju satte igång klockan nästan en minut innan start så jag borde ha lite marginal. Jag hade legat i ryggen på en kille ett bra tag och när vi skulle över sista lilla backen över ”Auklandsbron” fick han bakvikt och gjorde en rejäl bakåtvolt på nacken. Jag frågade om det gick bra men hade ingen avsikt att stanna och hjälpa nu. Han var ok. Nu var det bara upploppet kvar som är riktigt långt. Ingen idé att spara på krafter här. Ut med allt, full stakning inför folkets jubel ända in i mål men samtidigt njuta av ögonblicket. Så många gånger man sett detta på tv. Mäktig känsla att passera genom den legendariska målportalen.

Tiden blev 06:58:58. Medalj på bröstet. Selfie och en stel men lycklig promenad hem till lägenheten där mina snabba kollegor väntade med kramar och high fives.

Pizzan, ölen och eftersnacket satt fint efter en lång, svinjobbig och härlig dag.

Jag somnade som ett barn kl 20:30 (vaknade till vid 23:30 med djävulens kramp i båda låren!).

Eftersom jag aldrig gjort detta tidigare och inte hade en aning om hur det skulle gå så är jag supernöjd med mitt lopp. Jag hade aldrig någon riktigt djup energi-dipp och jag kunde njuta av loppet. Självklart hjälpte det fina vädret och de snabba spåren men jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle klara en tid under sju timmar. Blir nog svårt att slå dock.

Man kan fråga sig varför man utsätter sig för något sånt här och det finns säkert lika många svar som deltagare. Jag har själv inte varit ett dugg intresserad av längdskidåkning i hela mitt liv men när vi flyttade till Östersund så blev det liksom oundvikligt eftersom längskidåkning är en så stor idrott i den här staden. Flera elitåkare tränar här, både inom längd och skidskytte. Det finns fantastiska skidspår i trakterna runt staden och självklart i fjällen och på sommaren åker folk rullskidor kors och tvärs och till och med som transportmedel till jobbet. Självklart ville jag lära mig detta och när kollegorna frågade om jag ville hänga med och anmäla till Öppet spår gick det ju inte att tacka nej helt enkelt. Ett mål att träna mot och en upplevelse för livet. Det blir ju också kul när man gör det tillsammans med andra, det är liksom halva grejen med snacket innan och firandet efter.

Jag är också sjukt imponerad av hela organisationen kring Vasaloppet som är ett otroligt väloljat maskineri vad gäller all typ av logistik, information, transport och alla volontärer. Att de lyckades få till så fina spår trots bristen på snö är inget annat än otroligt imponerande.

Kommer jag göra om detta? Svår fråga! Lite tidigt att svara på det nu men eftersom det på det stora hela var en positiv upplevelse så är det inte alls omöjligt. Man är ju lite sugen att köra själva Vasaloppet även om Öppet spår är en skönare resa med mindre trängsel.

Men den som lever får se!

Bild från myrarna strax efter start:

Foto: Vasaloppet

Är verkligen den första 200-åringen född?

För ett par veckor sedan kom våra kära politiker överens om att höja pensionsåldern i vårt land. Orsaken sades bl.a. vara att vi måste anpassa oss till den dramatiskt ökande medellivslängden. Många pratar om att merparten av dagens barn kommer bli över 100 år gamla och ofta hör man förståsigpåare säga att den första 200-åringen förmodligen redan är född. Men lever vi verkligen längre tack vare en hälsosammare livsstil? Är det för att vi äter så bra och tränar så mycket? Nej, anledningen till den ökande livslängden är nog snarare att sjukvårdens behandlingsmetoder förbättras och att läkemedelsbranschen hittar på nya mediciner för att hålla oss vid liv. Knappast ett liv med kvalitet dock utan ett liv fullt av krämpor och medicinerande av dessa. Riksgenomsnittet visar att en andel på 10,7 procent av alla personer som är 75 år och äldre idag får tio eller fler läkemedel samtidigt. Man undrar ju hur många olika läkemedel alla dessa 100-åringar kommer behöva proppa i sig för att hålla sig vid liv. 20? 40?

Samtidigt rapporteras om att barnfetman i Sverige ökar lavinartat. Andelen feta svenska pojkar har mer än tredubblats de senaste 40 åren, medan andelen feta flickor fördubblats. Orsaken är en felaktig kost baserad på snabba kolhydrater i kombination med att barnen rör sig allt mindre. De sitter istället och hukar inomhus framför sina skärmar. Igår rapporterade TV4 om att medellivslängden i USA nu sjunker för första gången sedan andra världskriget. Undantaget var 1994 men då sjönk den pga AIDS-vågen. Orsaken till denna nedgång är naturligtvis att trots att mer och mer pengar pumpas in i den amerikanska vårdapparaten kan inte den galopperande metabola pandemin av vällevnadssjukdomar hejdas. Den moderna stillasittande västerländska livsstilen med en kost som till stor del är sprungen ur det fatala misstaget att demonisera och skuldbelägga naturligt fett har lett till att fetma, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer bara fortsätter att öka och döda människor i allt högre takt. Europa och Sverige kommer högst troligt att följa i USA’s fotspår varför jag måste säga att jag är högst skeptisk till allt detta prat om att den första 200-åringen är född i Sverige.

Jag tror snarare att våra politiker snart kommer bli tvungna att sänka pensionsåldern om de inte snart lägger fram drastiska åtgärder för att vända denna kolossala vällevnadsepidemi. Till exempel måste de felaktiga kostråden ändras så att ”vanlig mat” inte längre baseras på snabba kolhydrater som socker och mjölmat utan istället baseras på naturlig fet mat som kött, fisk, ägg, smör, grädde, olivolja, kokosolja ihop med ekologiska grönsaker. Dessutom måste samhället byggas för att främja rörelse i mycket högre omfattning än idag. I skolan, på arbetsplatser och i det offentliga rummet.

Om inget av detta sker riktigt snart tror jag tyvärr väldigt få av våra ungar kommer leva till över 100 år. De kommer sannolikt inte ens hinna gå i pension över huvud taget.

Poddtips

Det var längesen jag skrev något här. Det finns väl lite olika orsaker till det men den främsta är nog att jag helt enkelt haft fullt upp med….ja ni vet, livet och så. Jag kommer kanske skriva mer om det i kommade inlägg.

Men nu när jag är här igen tänkte jag bara skriva ett lättsamt inlägg med lite poddtips!

Jag lyssnar ofta på podcasts, eller heter det podcastar?…  Ok, jag lyssnar ofta på poddar. Framförallt när jag reser, tränar eller diskar tex. Eller när jag inte kan sova. Ibland lyssnar jag på dokumentära poddar. Ibland politiska och ibland vanliga ”kändispratpoddar”. Men mer än ofta lyssnar jag på hälsa- och träningspoddar och jag tänkte bara lista ett par stycken av mina favoriter av den sista kategorin om det skulle vara så att ni missat någon.

Så utan någon som helst rangordning listar jag dom här helt enkelt:

Coltings Nakna Sanning

Jonas Colting – triathlet, föreläsare, entrepenör och hälsoinspiratör – pratar träning, kost och hälsa med sin kompis och kollega Niklas Johansson som bollplank. Enligt den egna beskrivningen har podden ”som ambition att vara en frispråkig, ocensurerad, argumentativ och inspirerande kanal med information, resonemang och ifrågasättande kring ämnen som inte sällan omgärdas av förutfattade meningar, fördomar, kvällstidningspolemik, rena felaktigheter och förenklade budskap”. Jag tycker det är en ganska bra beskrivning. Ibland intervjuar han intressanta personer också. Jonas älskar att prata, fort och mycket, det har alla märkt som varit på hans föreläsningar. Så även här förstås. Det är ofta väldigt långa försnack innan de kommer in på själva ämnet vilket många stör sig på. Så om man inte vill höra försnacket kan man spola fram till själva ämnet men jag tycker personligen att försnacket ofta är väldigt underhållande. Colting var en av de som för ett par år sedan gjorde att polletten trillade ner för mig när det gäller lågkolhydratskost och hälsa då jag fick låna hans bok ”Den Nakna Sanningen” av en granne. Den boken var en ögonöppnare för mig som ledde till andra böcker och bloggar.

 

Maratonpodden

Petra Månström intervjuar gäster som sysslar med någon form av konditionsidrott, eller ”snorsport” som hon kallar det. Träningssnack med allt ifrån idrottsmän som Johan Olsson till kändisar och halvkändisar som Markus Torgeby och Bingo Rimér. Bra inspiration för att ta sig upp ur soffan och springa sig riktigt trött eller att helt enkelt ha i öronen på löprundan.

 

4Health med Anna Sparre

Tydlig, informativ och intressant podd med kostrådgivaren Anna Sparre som har expertis inom näringslära, näringsfysiologi och motion, och hon arbetar även med sömn och stress. Ser på hälsa ur ett evolutionärt perspektiv och har stenkoll på forskning. Gillar att hon på ett ganska kortfattat och förståeligt sätt kan förklara invecklade processer i kroppen och hur tex mat, sömn och träning påverkar oss, så att även en idiot som jag förstår.

 

Unika Människor

Intervjupodd där Jojje Borssen pratar med intressanta men inte alltid så allmänt kända personligheter inom träning, hälsa, äventyr och livsstil.

 

Fat-Burning Man

En stor amerikansk podd med Abel James som gjort en hälsoresa med lågkolydratskost och samtalar med hälsopersonligheter inom träning, kost och sjukvård. Lättlyssnat och väldigt intressant.

 

 

The Joe Rogan Experience

Joe Rogan är en amerikansk komiker, och MMA-expert som gör intressanta intervjuer med folk inom bl.a hälsa men även om helt andra ämnen. Min syster tipsade om denna och jag har bara hört två avsnitt, med Chris Kresser som är en briljant och intressant person inom funktionsmedicin/paleo och med Dr Shawn Baker som sedan ett år bara äter kött i olika former. Otroligt intressanta samtal. Måste lyssna mer på den här!

Så, det var några av mina favvo-poddar inom området hälsa och träning. Det finns hur många poddar som helst där ute men det här är i alla fall några av de jag gillar.

Enjoy!

Tipsa gärna om andra bra poddar!

/Björn

 

Vad orsakar cancer?

En väldigt bra sammanfattning av Lars Bern som beskriver hur snett ute cancerforskningen är när man fortsätter jaga botemedel där genteorin fortfarande är grundorsaken.
—-
”Att forskningen kört fast har sannolikt att göra med att många tongivande cancerforskare byggt sina karriärer på forskning runt skador på DNA och att ett ifrågasättande av den sannolikt för smala inriktningen därför blivit allt svårare. Vi kan se samma olyckliga fenomen inom hjärt-kärlforskningen där man hängt upp sig på en felaktig hypotes om ett sambad mellan kolesterol och sjukligheten. Med tiden har även mycket stora ekonomiska intressen vuxit upp runt den etablerade forskningen, något som kraftigt försvårat att pröva nya vägar.”

anthropocene

Cancersjukdomer utgör den näst vanligaste dödsorsaken i vårt samhälle efter sjukdomarna i hjärta och kärl. I media och på nätet dyker det ständigt upp olika studier och påståenden som spekulerar om orsakerna till att vi drabbas av cancer. Många oroar sig över risken att drabbas och frågar sig vilka är orsakerna till sjukdomarna och hur kan man gardera sig. Bortsett från det klart fastställda sambandet mellan rökning och vissa cancersjukdomar är osäkerheten om sambanden stor. Problemet är att i nästan varje cancer är en unik sjukdom. Till skillnad från infektionssjukdomar där det handlar om en specifik bakterie eller ett specifikt virus, är inte den ena typen cancerceller den andra lik. Det är en av de faktorer som gör cancersjukdomarna så svårbehandlade.

Cancerutvecklingen börjar med att en eller flera celler i kroppen skadas av någon anledning och att de ändå överlever. Ju sämre immunförsvar ju större risk att skadade celler inte…

Visa originalinlägg 1 521 fler ord

Mmm…Margarin

En ny reklamsnutt för margarinet Flora dyker upp på tv. Det ser så gott ut. Det är sommar och ängar och blommor. Det är så hälsosamt och bra för miljön eftersom det är ”100% växtbaserat” och endast gör ”hälften så stort klimatavtryck” jämfört med det hälsofarliga och klimatförstörande smöret. Och namnet sedan, Flora, det låter ju så blommigt och härligt! Man vill liksom bara slänga sig ut på en blomsteräng och rulla runt bland klövern och mumsa i sig en massa härlig naturlig Flora!

Men så minns jag att jag läst om margarinproduktion som ju är en väldigt komplicerad och snuskig kemisk process som innefattar bl.a omestring och deodorisering, behandling med hexan (extraktionsbensin), lut, fosforsyra och blekjord för att få smörjan att likna smör till utseende och smak. Jag kommer ihåg att de sönderslagna fettmolekylerna ger spelrum åt fria radikaler samtidigt som viktiga antioxidanter, såsom vitamin E, förstörs. Och att många margariner dessutom innehåller tillsatt Butylhydroxianisol (BHA) och butylhydroxitoluen (BHT) som båda visat sig bidra till urinblåsecancer och sköldkörtelcancer i djurstudier.

Margarintillverkning vs. Smörtillverkning

Hur kan någon få för sig att det här låtsaslivsmedlet är något man borde stoppa i kroppen? Skulle detta vara något vi är evolutionärt anpassade att äta? Att Livsmedelsverket fortfarande rekommenderar folk att äta den här smörjan istället för vanligt naturligt smör är för mig helt obegripligt. Anledningen är att de tyvärr fortfarande lever kvar i villfarelsen att det mättade fettet är farligt för hjärta och kärl trots att det blivit helt friat från anklagelserna i alla metastudier de senaste åren.

Sorgligt nog leder Livsmedelsverkets mossiga råd bl.a. till att daghem, skolor och vårdinrättningar runt om i landet serverar den här skiten i tron att det är hälsosamt när det högst troligt är helt tvärtom.

Och sedan det där med klimatavtrycket. Gräset släpper ju ut precis samma mängd metan när det förmultnar som det gör när det bryts ned i en komage och rapas ut. Eller? Jag är ganska övertygad om att en gräsbetande kossa som är en del av kretsloppet gör bättre för klimatet än att skövla regnskog för att producera palmolja till margarinframställning.

Eftersom reklamfilmer för margarin även i framtiden troligtvis kommer vara lika sommarhärliga och mysiga, lägger jag här en bild på hur det ser ut i Unilevers margarinfabrik i Helsingborg där man tillverkar Flora, så kanske någon väljer att passera förbi margarinhyllan i butiken nästa gång.

Unilever i Helsingborg. Kemiskt laboratorium eller matfabrik?

Här kan man läsa mer om fabriken:

AB: ”Så snuskig är fettfabriken”

Bröstcancer – marknadsförarnas drömsjukdom

Oktober är här igen. Rosa band överallt, rosa varor i butikerna. Bröstcancer har blivit marknadsförarnas drömsjukdom. De lyckliga varumärken som förärats det rosa sponsorskapet får en aura av godhet och gör samtidigt en finfin ekonomisk förtjänst. Alla vill ju vara goda och göra gott. Alla vill bidra till den viktiga cancerforskningen. Åtminstone i oktober. Denna forskning som vi ju öser in pengar till år ut och år in i hopp om att forskarna snart ska hitta en lösning på cancergåtan. De är nära nu, säger de. När som helst hittar vi ”botemedlet”. Det sa de redan för tio år sedan, och för trettio och fyrtio år sedan för den delen. Visst har forskningen lett till bättre behandlingsresultat, framförallt för barnleukemi, testikelcancer, kronisk leukemi och olika slags lymfom. Men trots alla de hundratals miljoner kronor rosa bandet delat ut för forskning sedan starten 2003 fortsätter cancern att öka. Ökningen kan inte skyllas enbart på att vi blir fler och äldre, något man ofta får höra från det medicinska etablissemanget.

En flygkatastrof i veckan

Tänk dig ett stort svenskt passagerarflygplan med 370 passagerare som störtar och alla ombord omkommer. Händelsen skulle fylla medieutrymmet till bredden med stora svarta rubriker. Tänk dig nu att samma sak sker en gång i veckan, året runt. Så många svenskar dör i cancer varje år. Och då pratar vi alltså bara om lilla Sverige.
Borde det inte vara dags att vi på allvar börjar prata om VARFÖR cancer skördar så många liv så vi kan få NER antalet? Det känns liksom mer logiskt att börja i den änden.
I flygkraschexemplet skulle man kunna säga att man försöker forska fram nya sätt att överleva flygkrascher bättre. Måste vi inte istället lägga mer fokus på att försöka få ner antalet flygkrascher? En tanke bara.

Det finns redan mycket forskning om vad som leder till cancer och hur sjukdomen kan förebyggas. Många känner dock inte till den eller bryr sig helt enkelt inte om den. Man orkar kanske inte riktigt. ”Man får ju cancer av allt” säger man. ”Det händer andra och inte mig” tänker man. Jag kan förstå det eftersom de flesta hämtar sin information om cancer från löpsedlar och kvällstidningar. Då blir det tyvärr ganska hjärndöd information som antingen är helt irrelevant eller totalt förvrängd.

Varför samarbetar rosa bandet med sunkiga varumärken?

En stor bov i dramat är ju maten så klart. Den moderna människan äter inte vad kroppen är designad att äta och det leder till en hel palett med metabola sjukdomar, inklusive cancer. När mättat fett felaktigt fick skulden för hjärt-kärlsjukdomar började vi istället frossa i socker och snabba kolhydrater. Man hittade på idiotiska saker som matpyramiden och lightprodukter som bara gjorde saken värre. Näringsbrist, höga blodsocker och övervikt är en stor orsak till att cancern fortsätter öka. Rosa bullar, bakelser och choklad tycker jag därför rimmar extremt dåligt med vad rosa bandet borde stå för. Att Kellogg’s, som med sina godisflingor lotsar barn in i ett liv av ohälsa, är en av rosa bandets huvudsponsorer känns också lite sunkigt. Cancerfonden tycker det är helt ok eftersom det bara är den enskilda produkten Kellogg’s Special K som används i kampanjen. Den är ju nyttig enligt dom. Det håller jag personligen inte med om, men oavsett vad man tycker om den saken verkar Cancerfonden inte förstå att det inte har någon betydelse alls. De hjälper ju Kellogg’s att marknadsföra varumärket Kellogg’s som säljer en massa sunkiga produkter som riktar sig till barn. Det förstår väl alla? Kellogg’s flingor har dessutom visat sig innehålla cancerframkallande ämnen såsom glyfosat från bekämpningsmedlet RoundUp vilket inte direkt stärker deras case i den här frågan om man säger så.

Att vi utsätts för tusentals gifter från alla håll genom hela livet är kanske den största orsaken till cancer. Vi äter besprutad mat och andas i oss gifter och tungmetaller från industri och fordon. Vi får i oss gifter från kläder, möbelstoppning, hushållsprodukter, livsmedelsförpackningar, bilvårdsprodukter, skönhetsprodukter, solkrämer, köksprodukter av plast, leksaker av plast, smink osv osv. Allt det här ansamlas i våra celler genom livet där det stör våra hormoner och förstör vår mitokondria. En kemisk cocktail i våra kroppar. En tickande bomb. Redan i bröstmjölken, får vi i oss höga halter av tex perfluorerad perfluoroktansyra (PFOA) som kommer från framställning av plast och teflon. Det här ämnet har i studier kopplats till bröstcancer och finns även i många skönhetsprodukter, tex från varumärket Garnier. Att Garnier då också är en av rosa bandets sponsorer känns ju lite olämpligt kan jag tycka. En annan rosa bandet-sponsor är Always som säljer trosskydd med cancerframkallande bekämpningsmedel i bomullen. Är det smart? Andra rosa bandet-sponsorer säljer tex  tvättmedel, sköljmedel och bensin (!) som ju inte direkt bidrar till en giftfri och cancerhämmande miljö. Jag vet att många inte tycker det spelar någon roll vilka varumärken rosa bandet samarbetar med så länge de skänker pengar till cancerforskning. Personligen tycker jag att det är en slapp och korkad attityd som inte tar oss ett dugg närmare en lösning på cancerproblematiken. Tvärtom! De här företagen är självklart inte med i kampanjen för att de vill utrota cancer utan för att sätta ett rosa skimmer på sitt varumärke och sälja mer av sina tveksamma produkter. Om de verkligen ville göra skillnad skulle de självklart börja med att sopa framför egen dörr. Enligt Cancerfonden är syftet med rosa bandet-kampanjen, förutom att finansiera forskning, att ”sprida kunskap om cancerprevention och bröstcancer, samt bedriva påverkansarbete”. Jag tycker verkligen inte att man gör det när man samarbetar med företag som säljer cancerframkallande produkter. De borde självklart ha nolltolerans mot sådana företag. Skiter de i sina egna principer, eller är de bara godtrogna? Jag vet inte.

Avslutande tankar

Det är toppen att folk engagerar sig och vill ge pengar till cancerforskning, som ju är superviktig, men jag tycker i så fall man kan ge pengar direkt till cancerfonden istället för att köpa dessa rosa produkter från företag med en högst tveksam agenda. Jag skulle verkligen önska att oktober, istället för att handla om konsumtion av rosa produkter och snyftande på TV-galor, kunde handla om vad vi måste göra för att få stopp på den här helvetiska sjukdomen som tar så många liv varje år. Prevention måste ligga i fokus. Om man kan komma till rätta med folkhälsan i allmänhet och cancer i synnerhet, finns det ju så otroligt mycket pengar att tjäna för samhället som kan användas till viktigare saker. Så varför ligger det inte högre upp på den politiska agendan? Varför tar ingen tag i den här frågan? Vi borde diskutera saker som:

• Hur kan vi få folk att äta bättre mat med kvalitet?
• Hur ska vi få läkare att förstå hur viktig bra mat är för att läka kroppen?
• Hur ska vi gå mot ett giftfriare samhälle?
• Hur ska vi få människor i rörelse?
• Hur ska vi minska stressen i våra moderna liv?
• Hur ska vi få företag att sluta använda sig av cancerframkallande ämnen i sina produkter?

Om jag börjar med ett jättebra förslag på den sista punkten så kan väl någon haka på med andra förslag, ok? Här kommer det: Sluta köp deras produkter! Även de rosa!!

Kommentera gärna om du håller med eller om du tycker jag är ute och cyklar. Dela gärna.

/Björn

 

 

 

Drabbas flygpersonal oftare av cancer?

(Bilden är fingerad)

Mamma var flygvärdinna på SAS under 70-talet. Det hade varit hennes drömjobb ända sedan hon var liten. Det var ju ett mer glamoröst jobb på den tiden. Hon älskade sitt arbete och flög mycket långflygningar till destinationer som Hong Kong, Rio de Janeiro och New York, men när hon inte längre ville vara borta från familjen så långa perioder omskolade hon sig till sekreterare och fortsatte istället arbeta på SAS huvudkontor i Bromma och senare Frösundavik. Efter tio år som flygvärdinna var det nog med blandade känslor hon lämnade in sina vingar.

Mammas bröstcancer

1998 hittade mamma en knöl i bröstet upp mot armhålan. Hennes läkare lugnade henne med att det bara var en sträckning och inget att oroa sig för. Ingen biopsi behövdes. Knölen försvann dock inte och ett helt år senare kollade hon återigen upp den, denna gång hos en annan läkare. Jag minns att det kändes helt overkligt när beskedet kom att det var bröstcancer. Allt stannade upp. Jag ville söka upp den första läkaren hon hade gått till och slå honom på käften och förklara för honom vad han ställt till med. Mamma fick genomgå en väldigt tuff behandling som bestod av flera omgångar cytostatika och en ny typ av strålbehandling som skulle vara väldigt effektiv. Behandlingen ledde förvisso till att tumören krympte och försvann, men istället gav den henne myeloisk leukemi. Hennes cancerbehandling gav henne cancer. Ironiskt. Det var tydligen en av de vanligaste biverkningarna av denna nya typ av behandling, något vi fick reda på efter hennes död genom egna efterforskningar. Mamma somnade in i mina armar en solig aprilmorgon 2001 bara 54 år gammal.

Så vad säger forskningen?

Många av mammas flygkollegor drabbades också av cancer och då ofta av bröstcancer. Vi hörde mer och mer talas om att piloter och annan flygpersonal i högre utsträckning än andra drabbas av cancer. Men är det verkligen så? Och i så fall varför?

En metaanalys från 2004 där man sammanställt resultaten från flera studier på området bekräftar att kvinnliga flygvärdinnor har en markant ökad risk för malignt melanom och bröstcancer jämfört med kvinnor utanför yrket. Här kan du läsa metaanalysen:

Incidence of Cancer Among Female Flight Attendants: A Meta-Analysis

Även om man kom fram till att flygpersonal får mer bröst- och hudcancer än andra vet man fortfarande inte vad orsaken är men huvudteorin är att det beror det på den kosmiska strålning man utsätts för på hög höjd. Därför ska man också bli extra drabbad vid långflygningar eftersom man då ligger på hög höjd under lång tid. Extra hög kosmisk strålning utsätts man för vid flygning nära polerna, tex när man flyger till New York, och självklart drabbas astronauter som spenderar lång tid utanför jordens atmosfär extra mycket. Förutom kosmisk strålning är andra misstänkta anledningar till att flygpersonal drabbas av cancer i högre grad att de utsätts för bl.a elektromagnetiska fält från instrument i flygplanet, ultraviolett strålning, ozon, passiv rökning, oregelbunden sömn och överdriven solning i varma länder.

Giftig kabinluft?

Men det kan finnas ytterligare orsaker till den ökade cancerförekomsten hos flygpersonal. ”Aerotoxic syndrome” som det kallas drabbar flygpersonal när giftiga gaser kommer in i kabinen i samband med att luft sugs in via motorerna. Syntetisk olja som används av jetmotorerna innehåller organiska fosforföreningar som bl.a används i bekämpningsmedel och nervgas. Detta kan alltså ibland ledas in i kabinen via det system som drar luft från jetmotorerna. Det finns inget som filtrerar den här giftiga luften förutom våra egna lungor. Flygplanstillverkarna har känt till problemet sedan 60-talet men mörkar det givetvis och struntar fullkomligt i att göra något åt det. Vi andas alltså in den här skiten när vi flyger utan att ha en aning om det. Självklart kan detta leda till en massa hälsoproblem både kortsiktigt, såsom illamående och huvudvärk, till mer långsiktiga problem såsom hjärtproblem och cancer, speciellt för de som har flyget som sin arbetsplats. Här är ett inslag från det amerikanska programmet ”60 minutes” som tar upp den här mörkläggningen:

60 minutes: Toxic Flyer

Det är ju helt sjukt att sådant här får fortsätta år ut och år in utan att någon sätter stopp för det, trots att man känner till problemen.

Så om du inte var flygrädd innan kanske du blev det nu, men av en helt annan anledning. Kanske det till och med är så att den ökande cancern i västvärlden till viss del är kopplat till vårt ökande flygande de senaste decennierna?

Avslutande tankar

Jag kommer inte sluta resa pga det här men man borde alltså egentligen sitta med gasmask på flyget. Den kosmiska strålningen är ju svårare att göra någonting åt om man då inte undviker långflygningar förstås. Jag kan bara hoppas att de här problemen börjar tas på allvar inom flygindustrin så att man gör allt man kan för att förebygga sjukdomar för flygpersonal och passagerare.

Jag saknar min fina mamma varje dag och önskar hon hade fått leva längre så att hon åtminstone hade fått träffa sina fantastiska barnbarn. Nu blev det inte så. Hon hade en dröm om att bli flygvärdinna, en dröm hon lyckades uppfylla och det är ju fantastiskt. Men mycket tyder på att hon fått betala dyrt för sin dröm. Den kan ha kostat henne allt.

Mamma på väg upp ovan molnen